Klubbens historia

Klubben bildades under ofredsåret 1942. För de som var unga då (de är naturligtvis unga till sinnet även idagom än prästbetyget talar om annat) fanns inte så många fritidssysselsättningar som dagens ungdom lockas med som datorer, TV-spel, TV, video, bio och allehanda sporter. Ett gäng grabbar med modellflygintresse samlades till en kurs som Olle Björling, verksam inom Norrköpings Modell- och Segelflygklubb, var ledare för. Lokal uppläts av S:t Olai församling som ställde övervåningen i pastorsexpeditionen till förfogande för föreningsverksamhet. Dessa lokaler var förut kyrkoherdebostad. Prästgården var belägen vid Hörsalsparken, där Sparbanken ligger idag. Av deltagarna i kursen bildades ett gäng som tyckte att de skulle bilda en klubb. Carl-Erik Aunér, Stig Lindholm, Nils Åkerström, Lars Norrbom, och Gunnar Kalén var stommen som höll ihop verksamheten de första åren.

Varför blev namnet GAMEN

En viktig fråga för den nybildade klubben var naturligtvis namnet. Det fördes livliga diskussioner där en viss linje utformades enligt följade. För det första skulle vi ha ett namn som skiljde sig från mängden. Det fanns på den tiden många klubbar med traditionella namn som Måsen, Örnen, Falken, Condoren för att nämna några. För det andra skulle namnet associera till något som flög bra. Till slut enades man om att Flygklubben Gamen var det rätta för oss. Motiven var dessa. Ingen klubb fanns med det namnet, Gamen är en fågel med fantastisk förmåga att kunna flyga i termik där den i timmar kan ligga och flyga utan att röra på vingarna. Att fågeln som sådan på marken inte är så vacker fick stå tillbaka för de viktigare flygegenskaperna. De ville även hålla namnet öppet för att eventuellt ta upp andra flygaktiviteter, och därför tog de flygklubben som beteckning istället för modellflygklubben.

Vår klubbverksamhet de första åren

De rum man fick disponera till vår första klubblokal var vanliga bostadsrum med kakelungnar som värme på vintern. Under de kalla vintrarna på 40-talet var det iskallt när man kom på kvällen, och någon värme att tala om fick man inte upp förrän det var dags att gå hem. Normalt började man bygga vid 6-tiden på kvällen. Enligt prästernas syn på ungdomsverksamhet på den tiden skulle lokalerna stängas klockan 9. Därför kom en vaktmästare och låste så dags. Alla som någon gång byggt modellplan vet hur svårt det är att sluta tvärt vid vissa moment av bygget, särskilt när åsikten var att de skulle få hålla på minst en timme till. Den stackars vaktmästaren trampade varje kväll otåligt och förklarade att han måste gå upp halv fem och därför ville gå och lägga sig. Jag behöver väll inte tala om att han blev döpt till "halvfemOlle". Efter något år löste man frågan så att de fick gå ut i Hörsalsparken när Olle låste. När han försvunnit utom synhåll klättrade man över planket till gården och öppnade med nyckelen som de gjort, smög upp till rummen, drog ner mörkläggningsgardinerna och fortsatte bygga till tonerna av Glenn Miller som sändes från de engelska propagandasändarna. Ibland varvade man med sändningar från tyskland som alltid beskrev vilka framgångar de haft. Genom att man ordnat nyckel kunnde man även utnyttja lokalerna på lördagar och söndagar. Naturligtvis uppdagades "brottet" och man kom på pojkarna på olovlig tid. det hela löste sig dock, och de fick mera tillgång till lokalerna. När de inte byggde och vädret var oflygbart spelade de monopol eller tävlade i flygplansidentifiering, som var mycket populärt under kriget. Lokalerna var för grabbarna mycket värdefulla och blev deras andra hem. Visst fanns det besvärliga perioder i umgänget med prästerskapet. Kyrkoherde Lindegård "påbjöd" att de skulle samlas till aftonbön som en yngre präst fick kommendering att håla med grabbarna ett antal kvällar per vecka. Det gällde då att få någotsånär ordning på "fröna" under andaktsstunden. En uppgift som kunnde vara nog så svår när till exempel Stig "Katten" Gustafsson var med. Han hade klipulver på hela kroppen och var full av upptåg, så det gick åt en av de andra att specialbevaka honom. Intresset för att vara med hos oss var stort, och det var tvunget att sätta ett maxantal på medlemmarna med tanke på lokalstorleken. Alla skulle på den tiden bygga i lokalerna. Den blev kvar i Olaigården till 1950. Lindegård ville sedan ha utrymmena till annan verksamhet. Otaliga minnen finns från dessa år som lade grunden till vår sedan omhuldade åsikt att det inte går att driva någon allvarligt menad klubbverksammhet utan en klubblokal.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar